Amber Case på videolänk från rummet bredvid

Söndagens mest minnesvärda talare var Amber Case, som kallar sig själv cyborgsantropolog. Hon talade i största salen, men ändå var det fullsatt så jag och många andra fick sitta i andra stora salar och se henne på videoskärm.

Hennes tes är att framtidens gränssnitt är osynliga. De märks inte, de finns inte, de bara ger oss det vi behöver. Ett exempel på det är platsbaserade tjänster som inte märks, men som automatiskt dyker upp när vi är på den plats vi kan behöva dem.

I USA har till exempel alla busshållplatser en kod som man kan SMS:a till ett visst nummer för att få vet när nästa buss går. Smart (fast det funkar inte med utländska mobiler, har jag märkt). Men tänk om vi istället fick en liten ping så fort vi kom till busshållplatsen med info om när bussen ska gå? Utan att behöva göra oss omaket att själva göra något för att beställa informationen?

Eller om du, när du är ny i en stad, automatiskt får alla wikipediaartiklar om det som finns omkring dig?

Case använde introducerade också begreppet ”Calm technology”. Med det menar hon teknik som ”bara fungerar”, och definierar det som:

• Handlingar som knappar
• Osynliga gränssnitt
• Triggerbaserade interaktioner.

Ett exempel var ett bälte som man knäpper runt magen som buzzar tyst, mot borr. När folk använde det blev effekten att de utvecklade någon form av sjätte sinne för åt vilket håll vädersträcken är. Tekniken skulle kunna användas i bilar, i stället för dagens GPS:r som pratar  med föraren, och visar en karta, kan det bara ”buzza” när man ska svänga höger eller vänster.

Den lugna teknologien kan användas för att skapa osynliga knappar. Ett annat exempel är inom energibesparing. Tänk om ditt hus hemma kände av när du gick hemifrån, och automatiskt släckte alla lampor? Eller om de tändes, säg fem minuter innan du kom hem. (Det är ju mycket trevligare att komma hem till ett upplyst hus.) Med GPS:r i mobilerna kan vi göra allt detta idag, med RFID blir det ännu lättare.

Motsatsen skulle kunna sägas vara gränssnitt som lägger till onödigheter. Datormusen är ett exempel, en bra idé från början, men med tiden rätt omständlig.

”Doug Engelbert har också sagt att han trodde musen bara skulle finnas en kort tid”, berättade Case.

Ett annat förhatligt exempel är bläddringsdesignen i en del e-böcker. Alltså animeringen av hur sidan rullas över, kanske med ljud på.

”Ibland glider till och med sidan tillbaka, bara för att efterlikna en pappersbok. Helt onödigt!”

Amber Case berättade den fantastiska historien om Steve Mann, dataforskaren som var först med ”wearable computers”. Hans drivkraft var att han ville inte behöva gå till datorn för att få göra det han ville, han ville att datorn skulle komma till honom, således fick han släpa med sig dig, monterad på kroppen.

Redan 1981 byggde han sin första version, som då vägde 80 kilo. Och han gjorde det inte bara för att testa, utan han levde med datorn på sig i flera år. Ganska imponerande. Idag har Steve Manns dator krympt till ett par glasögon med en laser som projicerar en bild på hans ena öga hela tiden.

Mann avskydde annonser, så han byggde en programvara som bytte ut alla reklambudskap som hans dataöga såg på stan och bytte ut det mot små trevliga meddelanden han fick från sin fru. En analog adblocker trettio år före sin tid.

 Slutsatsen är enkel: Den bästa teknologin är osynlig, den bara hjälper dig leva ditt liv.

Under rubriken ”Copy matters – content strategy for the interface” talade bland andra Tiffani Jones Brown, innehållsstrateg på Facebook, om hur Facebook jobber med innehåll och design. Ticjones, som hon kallar sig, jobbar med innehåll och copy i gränssnittet på de tjänster och funktioner som Facebook utvecklar. Där jobbar innehållsstrateger mycket nära produktdesigners, i en ständigt iterativ process. Ofta får hon akuta jobb på mini-innehållsstrategier för nya funktioner som måste ut snabbt, snabbt, snabbt, men då måste hon anpassa sig och jobba på samma sätt med innehållet som med designen, det vill säga göra något enkelt snabbt, testa av vad som funkar, göra om, och iterera.

Till sin hjälp har de även bra researchers, som de jobbar nära.

”Vi har ett fantstiskt researchtema, de är en del av designteamet. Ibland sitter vi med vid testerna”

”Facebook är ett konstant itererande företag”.

Det är rätt annorlunda mot hur de flesta webbprojekt i byråvärlden drivs, där man skapar något, lämnar över det, och i bästa fall följer man upp det efter X antal månader.

Tiffani Jones Browns definition av innehåll och innehållsstrategi var rätt enkelt. Innehåll är en del av designen.

Argumenten för det är som följer:

Både innehåll och design är en del av gränssnittet. Tidigare har man kanske definierat designen som det som är interaktivt, ”det man klickar på”, medan innehållet är ”det andra”. Den uppdelningen håller inte, menar hon. En del av gränssnittet är ju också innehåll, som tabbar, flikar, menyer, mikrocopy, verktyg.

”Allt hänger ihop med den stora bilden av användbarhet.”

Allt innehåll behöver också ett system. Inte bara det där stora, de enorma databaserna med dokument som stora företag har lagrade, utan även de små texterna.

Och, menar Ticjones, eftersom innehållet är en del av gränssnittet, och en del av ett system, då är det också design.

”Good writing if good design”, uttryckte hon det, och citerade en man vars namn jag inte uppfattade.

Vi tar det igen: 

Content is design. Innehåll är design.

Hur gör vi det då? Ja, när man jobbar i ett företag som Facebook där hela produkten är ett digitalt gränssnitt är det kanske enklare. Inom traditionella företag svårare. Men Ticjones hade några bra knep:

• Först av allt: anpassa dirt tänkande
• Behandla ditt gränssnitt som en publikation
• Behandla din publication som ett gränssnitt
• Designa innehållssystemet
• Var scrappy.
• Agera som en tillverkare, en ”maker”.

Ett annat sätt att tänka på innehåll är som algerbra, matematik. Man optimerar ständigt för något, men vad man optimerar för är olika. Ibland är det korthet, det ska rymmas på liten yta, ibland är det konsistens, någon gång kanske något annat.

”Det beror på situationen, men man måste ta reda på vad man optimerar för, vilken ekvation som gäller. Och det beror ju på situationen.”

Stort, regnigt och lite galet.

Rykten pratar om över 30 000 deltagare bara på interactivedelen, förra året kom 20 000. Cch till musikdelen är 2000 band inbokade på stan alla hundratals små rockbarer och konsertlokaler. Downtown Austin verkligen sjuder av liv dessa dagar varje år.

Ett litet aber i år är vädret, som mer påminner om en göteborgs höststorm än den sol och värme vi normalt förknippar med Texas.

Konferensprogrammet då?

Gårdagens mest prominenta gäst var Vic Gundotra från Google som intervjuades av Guy Kawasaki om Googles Facebookutmanare Google+. En rätt underhållande session, där Gundotra gjorde sitt bästa för att förklara att plus bara är i sin linda och att man jobbar intensivt med att förbättra tjänsten på en mängd olika sätt. Det blev mycket tekniska förklaringar om hur svårt det är att hantera spam, kopplingarna till mobilen och Android via alla teleoperatörer och liknande.

Syftet med Google+ ska enligt Gundotra vara att göra Googles tjänster bättre för oss användare, genom att Google via alla sina andra tjänster kan få veta mer om oss. Den integritetskränkande biten av denna försvarade han med att Google aldrig använder informationen om oss användare till annat än att göra tjänsten bättre. Han lovade till exempel att vi skulle slippa riktade annonser i de fotoalbum på vänner och familj vi laddar upp på G+.

Mest symboliskt blev kanske hans svar på frågan om varför folk inte hittar något bra som händer, eller någon verklig interaktion med vänner på Google+: ”Se till att du använder tjänsten korrekt”

Det säger väl rätt mycket om hur väl man lyckats designa en produkt så att användarna kan dra nytta av den.

Ska jag vara lite elak så känns det som att G+ är en tjänst skapad och producerad vid Googleteknikernas skrivbord, framräknad av den mängd olika matematiska algoritmer. Men där man faktiskt missat den lilla enkla detaljen att kolla användarnas behov.

Nu ska jag villigt erkänna att tjänsten fortfarande är väldigt ny, och det kan hända mycket framöver. Och trots all kritik så verkar G+ innehålla åtminstone en riktigt bra funktion: Google Hangouts. Har inte provat själv, men kollegor här berätta att den funkar perfekt för videokonferenser med flera olika deltagare.

Vilket för mig in på gårdagens för mig intressantaste talare, Alan Cooper. Cooper är mannen bakom Visual Basic och anses vara den som uppfann begreppet personas. Han driver en interaktionsdesignbyrå med hans egna namn, en svensk jag träffade igår skulle skicka en av sin designers på kurs hos honom.

Alan Cooper intervjuas av Robert Scoble

I Coopers värld är det ofta en entreprenör eller kanske en intraprenör kommer med en bra idé. Man testar den, den vinner användarnas gillande, och blir en framgång. Men så kommer management och lägger till en massa funktioner, som bara kluddar ned.

”När du börjar se som som siffror i underlag så slutar du se individen. Det är inte design. Det är marknadsföring.”

”Som designer kan du inte aggregera, det är som att ha 3,2 barn”

Han varnade Twitter för detta, så att de inte förstör sin fungerande deras kärna.

Intervjuaren Robert Scoble, känd teknikjournalist, påpekande att Facebook gör det hela tiden, lägger till ny funktionalitet. Cooper svarade:

”Varje gång jag använder Facebook vill jag ropa ”why are you moving my cheese?” Jag vill se en livkraftig concurrent till Facebook.”

Cooper talade att vi lever i en kundorienterad värld, att kunden alltid har rätt, men att är en stor skillnad på kunder och användare.

”Bill Gates byggde Windows för kunderna, medan Steve Jobs såg användarna som sin målgrupp”

Skillnaden är att medan Windows mycket riktigt vann kunderna (Gates mål vad ju en desktop på varje kontorsskrivbord, vilket det mycket riktigt blev resultatet), så håller det bara en viss tid, menar Cooper.  Framför allt nu när desktop-datorn är mer eller mindre passé, och användarna ställer helt andra krav på sina digitala verktyg (som ipads, smartphnes etc).

Coopers tankar om motivation på jobbet var också intressanta, det handlade mycket om att pengar inte är drivkraften för framför allt inte programmerare och människor i de ”kreativa näringarna”. Den gamla idén om fabriken, där många anställda gör rutinmässigt arbete, medan några smartskallar på kontoret jobbar på att effektivisera verksamheten, den håller inte längre.

”De som är bäst lämpade att fatta beslut är inte längre management, utan de som kodar”.

En nyckel till detta är att få kodare och designers att samarbeta.

”Teknikerna kan ge funktionaliteten liv, men de kan into skapa behovet, önskvärdheten. Därför är begreppet MVP, minimum viable product så bra, för det kan ge liv till bra idéer.”

Det viktigaste för en programmerare är gränssnitten. Och då är det grafiska gränssnittet det näst mest viktiga. Det viktigaste är API:et, menar Cooper.

”Om du är en designer och inte förstå det så gör du inte ditt jobb. Du måste förstå värdet av API:erna”

På samma sätt måste programmerare inte kunna designa, men de måste förstå värdet av det.

Han avslutade med att berätta att framtiden kommer vara mer som 1750 än 1950.

”Vi är yrkesmän mer än vi är konsumenter och anställda. Vi kommer bli mer som experter. Men tyvärr är det saker som inte lärs ut i skolan idag”.

Själv har jag hört pratet om kunskapssamhället och att värdet i företagen numera sitter i skallen på de anställda i rätt många år. Kanske har Sverige kommit något längre inom den här diskussionen. Men att den kommer fortsätta påverka våra arbetsplatser och vårt näringsliv, det är jag övertygad om.

Samsung bad designbyrån Vitamins att ta fram en ny mobiltelefon för äldre. Vitamins användarstudier visade dock att det var något annat som behövdes.

Adrian Westaway jobbade med projektet Out of the Box, som tog hem både Best Concept och Empowering-klasserna i Interactions Awards 2012, efter en beställning på en mobiltelefon för äldre från Samsung och Helen Hamlyn Centre of design. Efter en grundlig användarstudie valde Westaway och Vitamins, till skillnad från många som gjort liknande projekt, att fokusera på målgruppens möjligheter till skillnad från deras begränsningar.

I kartläggningen av målgruppen fick en grupp äldre köpa en ny mobiltelefon, och allt från deras inledande funderingar till hur de interagerade med telefonen kartlades. Baserat på användarstudien kunde byrån dra slutsatsen att äldre har ungefär samma önskemål om och krav på sina telefoner som yngre – men att de har en helt annan upplevelse när de packar upp den. När en 20-åring öppnar en kartong med en ny telefon dröjer det inte många minuter innan telefonen är igång och alla funktioner testats, men när en ”äldre” person gör samma köp börjar de ofta med att försöka förstå telefonen genom att läsa manualen. Något som ofta visar sig vara en dålig hjälp.

Vitamins valde därför att designa om de äldres upplevelse av att lära sig telefonen, i stället för att skapa en ny telefon. Out of the Box resulterade i en förpackning i bokform där användaren bläddrar sig fram genom de olika stegen för att packa upp och få igång telefonen.

Bump Top är ett intressant exempel från 2006

I grunden är det en 3D desktop och utvecklades fram till 2010 utan att få ett riktigt genombrott. 2010 köpte Google Bump Top och ryktena säger att det kommer att dyka upp i en Androidtablet nära dig snart.

Med tanke på Googles köp av Bump Top så kan vi nog räkna med fler 3D gränssnitt framöver. Här är två nya intressanta exempel som spär på denna ”trendspaning”:

Först ett exempel från mobilvärlden;

Spring Zen som i grunden är en 3D scen där du byter plats/vinkel beroende på om du rör dig till vänster eller höger i dina startskärmar på din Androidmobil. Det hela är både snyggt och subtilt samtidigt som det ger användaren en känsla av var den befinner sig bland startskärmarna.

Det andra exemplet är från tabletvärlden och är en vidareutveckling av Jeff Hans experiment med wii (3:20 in i filmen).

I detta fall använder man ipad2:ans kamera för att hålla koll på var användarens huvud befinner sig. Effekten är slående och frågan är hur man nu kan använda sig av denna typ av teknik i UI sammanhang.

Jag sprang i dagarna på en liten kort artikel om hur man blir mer innovativ som jag tyckte var bra. Under 6 rubriker sammanfattar artikelförfattaren vad han menar är grundpelarna för att bli mer innovativ:

• Kopiera
• Byt ut
• Uppfinn
• Förenkla
• Lek
• Konsumera

Flera av er har kanske redan läst Jake Truempers artikel med titeln ”Where Innovation Belongs in User-Centered Design” som publicerades i Jonny Holland Magazine för ett tag sedan. Om inte – så är även det en rekommenderad läsning.

Slutsatsen? Föga förvånande krävs det en hel del resurser och tid för att vara så innovativ. Intressant läsning hur som helst.

Vad ser du mest fram emot med att jobba här?

– Jag ser fram emot att arbeta med proffs som är experter på interaktiv design. Det är inspirerande att jobba med personer som är passionerande och glada att dela med sig av sin kunskap.

Vad tror du blir ditt största bidrag till inUse?

– Jag hoppas jag kan bidra till inUse design-portfölj på ett meningsfullt sätt. Det vore en prestation för oss på inUse att få erkännande för vår visuella design på samma sätt som för våra andra kärnkompetenser.

Vad gjorde du innan du började på inUse?

– Jag har arbetat som designer i olika miljöer de senaste 12 åren – från webbutvecklingsföretag till e-handelsavdelningen på ett multinationellt detaljhandelsföretag. Min professionella utbildning fokuserade på traditionell grafisk design, vilket hjälper mig i mitt arbete som designer för webben och andra interaktiva miljöer. 2008 startade jag mitt eget företag Relic Dwellers för att marknadsföra och sälja mina egna konstverk. Det är ett sätt för mig att få utlopp för mina icke-digitala kreativa idéer också.

Vad tycker du är bra design?

– Bra design förbättrar sättet som människor interagerar med sin omgivning. Oavsett om det är industri-, miljö-eller digitaldesign – bra design förbättrar ”användbarheten” i vardagen.

Direktlänk till klippet på svtplay.se för dig med iPad eller iPhone.

I torsdags var det World Usability Day. I samband med det intervjuade SR:s Vetandets värld Jonas Söderström om boken. Du kan lyssna på programmet här.

Här svarar Jonas på några vanliga frågor om dåliga datasystem.

Är det datorsystemen som är så dåliga eller är det vi som inte kan hantera dem?
– Det är ”ditt fel”, eller ”vårt fel”, lika lite som det är undersköterskans fel att hon får ont i ryggen eller gruvarbetarens att han får förstörda lungor.

Vad stör eller irriterar mest?
– Många stör sig säkert på teknikstrul, när systemen krånglar. Men många system skapar stress även när de rullar – därför att de är dåligt designade. Om det till exempel krävs 25 knapptryckningar bara för att ta betalt för en enkel vaccination. Om man måste memorera obegripliga koder för att programmera hänvisnings-systemet till telefonen. Om det kommer en ny systemversion där dom plötsligt har ändrat alla snabbkommandon.
– Väldigt vanligt – men märkligt – är också att användarna inte får någon utbildning när nya system introduceras.

Vad ska man göra åt detta?
– Framför allt måste vi nå projektledarna, IT-cheferna, inköparna, beslutsfattarna; de som styr utvecklingsprojekten, de
som köper in system.
– De ser oftast till SINA vinster med systemen – men de har ingen aning om att det krävs ”blod, svett och tårar” av vanliga användare för att sköta dem.

Ser du någon förändring. Blir systemen enklare, mer begripliga att hantera?
– Man har vetat i 20 år hur man ska göra användbara it-system. Ändå struntar man i det, när det gäller arbetslivets system, så ofta. Därför att man kommer undan med det.
– Så om saker ska förändras måste vi som användare ställa mycket tuffare krav. Jag har lite skämtsamt sagt att vi måste starta ett
användaruppror. Man måste kunna säga ”Jävla skitsystem!” högt och ofta – om det behövs.

• Läs fler svar i Jävla skitsystem!-bloggen.
• Vad tycker recensenterna om boken? Läs i bloggens sammanställning.

”A quick preview of our upcoming app, iMockups, exclusively for the iPad. Create wireframes and mockups quickly and easily for your web, iPhone and iPad projects! ” – endloop.ca