Vinnarna hittar du i denna länk.

Beskriv kort hur ert system är tänkt att fungera.

– I vårt system behövs inga fasta stationer där cyklarna låses fast, varje cykel har själv ett eget lås och låses upp med ett elektroniskt Rfid-kort. Varje cykel är utrustad med en mobil enhet som rapporterar statistik, och position från en inbyggd GPS. Lampor är inbyggda i ramen för att minimera skadegörelse. Kedjan är gjord av samma typ som fläktremmarna till en bil, och då finns ingen kladdig olja som kan smutsa ned cyklistens kläder.

Köpenhamn är en internationellt erkänd cykelstad. Trodde ni att ni skulle kunna vinna en så stor tävling?

–Nej, egentligen inte. Vi var mycket förvånade när vi fick samtalet från Köpenhamn, att av 120 internationella bidrag hade vi vunnit. Innan vi började arbetet samlade vi ihop ett omfattande material i en omvärldsanalys, och så bjöd vi in en bred grupp med olika kompetenser bland annat arkitekter, tekniker, trafikkonsulter, beteedevetare, interaktionsdesigners. Sen sa vi till oss själva att inte börja förrän vi visste att vi skulle ta fram något stort. Något som hade potential.

Beskriv kort vad som skiljer ert system från andra lånecykelsystem?

– Vårt lånecykelsystem bygger på att varje cykel placeras fritt ute i stadsrummet, då behövs inga fasta cykelställ som cykeln ska låsas fast i. En stor skillnad mot andra system blir då att cyklisten då kan parkera cykeln i vanliga cykelställ. (En förlaga finns i Berlin och heter CallABike) I staden finns det ju alltid brist på yta och ifall lånecyklar ska få egna reserverade platser måste något annat stryka på foten, bilparkering, cykelparkering eller blomsterlådor. Med OPEN-bike kan vi ha en cykelparkering med 150 cyklar, varav 10 är lånecyklar. Cyklarna ska ju användas av invånarna och inte stå i vägen.

Det låter som att ni har designat för att skapa en effekt, vad vill ni uppnå med ert lånecykelsystem?

– Ja precis, vi tolkar de nuvarande systemen som att de är skapade för att visa stadsborna att de kan cykla i staden. I franska städer som tidigt startade med lånecykelsystem, är det knappt någon som cyklar i stadskärnan, folk äger inte ens en egen cykel. De måste uppmärksammas på att cykeln är ett transportmedel. I Köpenhamn är det precis tvärt om. Vi vet att alla där har en cykel och cykelvägnätet är väl utbyggt överallt. Effekten blir då inte att uppmärksamma folk på att cykeln finns utan ge möjlighet att ta cykeln när som helst. När man står vid en cykelbana i Köpenhamn verkar det som att var tredje cyklist har en lastcykel. Då måste man ju även kunna låna en lastcykel, om man ska skjutsa sitt barn till dagis, eller ta hem ett flak öl på fredagen. Effekten är att skapa ett långsiktigt hållbart transportsystem, där cykeln har en central roll.

Finns det några ytterligare fördelar med ert system?

– Jag skulle nog särskilt lyfta upp möjligheten att samla in data från cyklarna. Många städer saknar idag statistik över hur cyklister rör sig i staden. Eftersom cyklarna hela tiden kan rapportera sin position via en mobil enhet ansluten till GPS får vi exakt statistik över cyklisternas rörelsemönster. Det är samtidigt viktig information till kommunens avdelning för trafikplanering.

– Samtidigt kan vi ge cyklisterna personliga sidor, där de kan hitta genvägar för sin vanligaste cykeltur, eller tävla mot sina Facebookvänner i antal cykelresor per vecka.

– Och precis som med en bil man tappat bort på stormarknadens parkering, så kan cykeln blinka med lamporna för att visa var den står. Det kanske låter fånigt, men en mörk kväll är det en liten detalj som höjer helhetsintrycket.

När kommer de nya cyklarna att vara i drift?

– Köpenhamns kommun räknar med att de ska vara i drift 2013. Vårt uppdrag nu är att antingen hitta en leverantör som kan erbjuda dessa cyklar, eller sitta med i Köpenhamns beställargrupp och ställa kraven i en upphandling. Vi har inte bestämt hur vi ska göra. En sak är då säker och det är att vi fått mycket internationell uppmärksamhet för vårt nytänkande kring lånecyklar.

Vi på inUse önskar Lycka till!

Det är lite svårt att läsa, men längst ner på kvittot står det ”Fel: ger upp …”. Uppenbarligen hade den här maskinen ingen bra dag på jobbet …

Det som gör Epicurious intressant är dock den lilla orangefärgade markören som jag kan dra i för att hålla koll på var i receptet jag befinner mig.

En så enkel sak, men ändå så nyttig. Jag slipper att läsa om samma rader om och om igen och jämföra med vad som ligger i grytan för att se var jag är. Nu fattas bara att man hade skrivit recepten mer som punktlistor än som fritext, då hade markören verkligen kommit till sin rätt!

Jag har sett många artiklar som handlar om hur man gör den här typer av sidor bättre och mer användbara. Man kan t.ex. försöka gissa och ge förslag på vad användaren försöker hitta automatiskt, man kan ge en lista på vanligaste sidorna och man kan framförallt erbjuda möjligheten att söka efter den sida eller fil man letade efter. En del visar en humoristisk bild eller animation, kanske för att motverka frustration hos användaren. I det här fallet har Tellis gått ett steg längre och hittat ett sätt att utnyttja dessa, ofta ganska innehållslösa sidor.

Rent tekniskt fungerar Tellis lösning genom en kombination av ett par olika webbplatser och tjänster: sajten www.missingkidsmap.com skrapar data från www.missingkids.com, men erbjuder också den datan i XML-format via ett öppet API. Sedan hämtas denna data in via Yahoo!’s tjänst YQL, som både erbjuder så kallad caching (datan mellanlagras hos Yahoo! en tid, så man slipper skicka en begäran mot missingkidsmap.com varje gång en felsida visas) och att transformera datan från XML till JSON. JSON i sin tur är ett dataformat som är perfekt att konsumera via Javascript, t.ex. som en widget på en sajt.

Jag tycker att idén och genomförandet visar upp många av styrkorna med webben: enkla idéer kan få stor genomslagskraft och genomföras med minimal kostnad på en global skala. Om ett stort företag väljer att använda sig av den här typen av lösning på sin webbplats så har man potentiellt visat upp ansikten och info kring försvunna barn för hundratals, kanske tusentals besökare per dag. Dessutom tycker jag det är en bra illustration av fördelarna kring tillgänglig data och öppna API:er: man vet aldrig på förhand vilka saker som användare och utvecklare väljer att bygga när väl datan är tillgänglig. Tellis kod finns för övrigt redan som Open Source-version skriven i PHP på Github.

Med hjälp av smart användning av standardiserade format, smarta tjänster och en rikedom av data kan några få rader kod betyda mycket i världen. På Tellis blogg diskuteras redan hur man kan integrera detta med geografisk data för att få de mest relevanta resultaten för användaren. Vi lever mer och mer med en webb av data – det gäller bara att utnyttja den.

En av de fördelar som brukar framhållas är att dammsugaren kan programmeras att vara verksam under tiden ingen är hemma. Men av flera anledningar bör man kanske undvika göra just detta.

Ett argument som jag läste i ett test var att tidsinställd dammsugning med en Roomba kräver noggrannare upplockning än vanligt om man inte vill att den ska tugga i sig allt möjligt då man inte är hemma och kan hålla ett öga på den.

Men om man istället väljer att vara hemma när den dammsuger har jag upptäckt att jag inte längre behöver tjata på sonen om städning. En 4-åring är klok nog att förstå att en robot inte kan skilja mellan LEGO-bitar och annat skräp. Om vi skulle slarva med upplockningen innan vi slår på Roomban så är sonen ilsnabb med att plocka undan när roboten väl närmar sig. Och han skriker av skräckblandad förtjusning.

Att Roomban rör sig på egen hand och på ett oväntat sätt i olika riktningar, bidrar till upplevelsen av att den är levande. Trots att det är en kvinnoröst som ger instruktioner så blev Roomban snabbt en ”han” att leka jaga med. Roombans närvaro ledde till experiment där rummen släcktes ner för att undersöka om ”han kunde se i mörker”. Han blev helt enkelt en mer spännande art än den vanliga dammsugaren (som förövrigt plockades fram för att få hälsa på nykomlingen).

Bortsett från att det vore poänglöst ur ett barnunderhållningsperspektiv att Roomban dammsuger i vår frånvaro så har jag blivit varnad för att utforska det vidare av en kollega vars Roomba startar mitt i natten. Det sista vi behöver är underhåll-ning av en spökdammsugare.

Om den funkar? Hyfsat bra, men med tanke på en och annan nysattack misstänker jag att den vispar lite bättre än den suger. Min gamla Nilfisk dammsugare från 70-talet
har ännu inte sett sina bästa dagar.

Kort därefter skickade en UX Designer (Mr. X) på AA ett brev till Dustin där han förklarade sin syn på saken. Brevet var ärligt och öppet och man känner verkligen frustrationen som Mr. X känner.

Nu visar det sig att American Airlines letat upp vem Mr. X var och avskedat honom direkt. Hans brott frågar ni er? Han brydde sig lite för mycket …

Tycker detta är ett ypperligt exempel på hur vem som helst genom nya (sociala) medier kan göra sin röst hörd och på så vis påverka. Det är även ett lika ypperligt exempel på hur vissa företag inte förstår hur man skall handskas med ”kritik” av den här typen. Det funkar inte längre att tysta och censurera … vi kommer att få reda på det i alla fall och då blir skadan bara så mycket större. American Airlines borde ha lyssnat på Anna Lundeborgs frukostseminarie om Beteende och spelregler på den sociala webben, då kanske de inte hade gjort samma misstag.

Höstens enkät handlar bland annat om fjärrkontroller, DVD-spelare och sjukvårdsinformation. Frågorna i enkäterna är främst anpassade till personer med tal- och skrivsvårigheter, synnedsättning samt döva/teckenspråkiga personer och personer med lindrig utvecklingsstörning. Men även personer med andra funktionsnedsättningar är välkomna att besvara enkäterna. 

Resultaten från enkäterna sprids till dem som utvecklar produkter, beslutsfattare och andra berörda. 

Tillhör du själv målgruppen eller känner någon, tipsa om enkäten för att vara med och påverka! Det går att besvara enkäten till och med den 16 november. 

/Hanna Johansson

Mathias försökte beställa en ölvariant där man blandar Guiness och Kilkenny 50/50, men eftersom denna variant inte fanns i kassasystemet så ville bartendern inte servera drycken. 

Efter lite lirkande fick Mathias trots allt sin dryck, så historien slutade lyckligt. Men håll med om att det är märkligt, precis som Dustin påpekar, att ryggradsreflexen är att säga nej till intäkter för att man inte vet hur man skall ta betalt. Suck. 

Det påminner mig om en gång i mitten av 90-talet när jag var inne på posten i Ronneby och ville ha ett utdrag på de insättningar som gjorts på mitt företags postgiro. 

Tanten i kassan svarade bara på bred blekingska – "Det gaur inte, det ligger pau dauta."

/Johan Berndtsson