En efter en slussas vi in av butikens anställda, som också verkar ha gripits av stämningen: de studsar fram, tjoar och gör high-five till varandra. Alla har blå t-shirts med texten ”iPad”.

”Så när fick ni in dem?” frågar jag Margaret som langar fram min reserverade iPad. ”Bara för några minuter sen” skrattar hon. ”Vill ni ha några tillbehör?”

När man får upp apparaten ur kartongen tar det en stund att komma igång. Den måste kopplas till din dator, en ny version av iTunes måste laddas ner. På lanseringsdagen gick det ganska trögt; lite väl många entusiastiska köpare försökte nog göra det exakt samtidigt. Och den måste synkas och nya licensavtal ska godkännas. Men sen är den igång.

Hur revolutionerande är det då?

Nå … om man redan har en iPhone eller iPod touch ser iPaden ganska välbekant ut. Skärmen har samma knappar och appar, i stort sett.

Första överraskningen är i stället tyngden. Lite i tyngsta laget för att hålla i med en hand, i alla fall en längre stund, och i synnerhet kanske för den som har problem med handlederna.

Den officiellt rekommenderade positionen för att hantera iPaden är i soffan, med knäna uppdragna. Så jag kryper upp och provar.

Skärmen reagerar otroligt snabbt. Mitt tålamod med normalt slöa pekskärmar – som till exempel i SL:s biljettautomater – kommer att vara noll i fortsättningen.

Den är lika skarp som på iPhone. Men storleken gör det till en ren njutning att läsa text . Bilderna har strålande djup och färgåtergivning.

Är då iPaden bara en manick för soffpotatisar?

Nej, jag tror inte det. En fördel med den stora skärmen är att det är mycket enklare att dela upplevelsen på den (jämfört med till exempel en iPhone). Det är också enklare än med en traditionell laptop. Man kan skicka den emellan sig, och då är det bara ytterligare en fördel att slippa ett tangentbord som tar plats.

Jag tror alltså att iPad kan bli en socialare apparat. Den kommer att passa för tillfällen där man har direkta mänskliga möten, direkt mänsklig interaktion, som kan ges digitalt stöd.

Med Planets 2.0 blir skärmen en stjärnkarta som kan rita upp himlavalvet i alla riktningar. Jag ser redan hur man tar ut barnen – eller barnbarnen! – på kvällen och vrider på plattan och hittar stjärnbilderna tillsammans. Jag tror vi kommer att få se en mängd applikationer för undervisning, där en lärare och en eller flera elever kan samarbeta över vad de ser på skärmen. Skärmen kan ju också läsas även snett från sidan (till skillnad från traditionella laptop-skärmar), så alla behöver inte ha den rakt framför sig.

Eller tänk dig ett möte på jobbet: plattan kommer att skickas runt för att låta alla kryssa i sin närvaro, eller för att låta alla lägga sin beställning på hämtmaten.

Säkert kommer det också att komma mängder med applikationer för barn: ”böcker” – eller vad man ska kalla dem – med animerade illustrationer och interaktiva inslag. Alice i underlandet, med animerade versioner av John Tenniels klassiska illustrationer, finns redan att ladda ner. Den är ljuvlig att se.

Ytterligare en fördel har förstås iPaden för barn som inte lärt sig alfabetet ännu och inte behöver ett tangentbord.

Motsvarigheten för vuxna blir tidskrifter och fyrfärgsmagasin. Ett första försök kommer från Bonnier: en version av aprilnumret av Popular Science finns att ladda ner till iPaden.

Här finns artiklar om konstruktion av vindkraftverk, bygg din egen månlandare och så funkar en elpistol. Det är snyggt; bilderna är verkligen lysande. Texten flyter ovanpå bilden, och rullas fram med en liten knyck med fingertoppen. Bläddra fram en ny artikel i sidled, läs texten genom att rulla nedåt.

Upplevelsen är något helt annat än webben. Tonvikten ligger på pedagogik och förklarande bilder. Det påminner mycket mer om de produktioner som gjordes för CD-mediet i början och mitten av nittiotalet, innan webben slog igenom.

Popular Science-prototypen är publicerad på plattformen Mag+ från Bonnier. Den behöver utvecklas vad gäller interaktionsdesign och informationsarkitektur. En vettig innehållsförteckning saknas, så det är svårt att hitta bland artiklarna. Och jag förväntar mig att kunna klicka på saker för att läsa mer, men det fungerar inte.

Men det är ett klart lovande första steg. Mediebranschen hoppas att vi ska vilja betala för att läsa magasin via läsplattor, snarare än gratis på webben. Det kan nog tänkas att man vill. Hur mycket är en annan fråga. Nio kronor? Nitton kronor?

Alla appar till iPhone ska fungera på iPad. En del är precis desamma; med en knapp kan de förstoras så de fyller hela skärmen. Men många appar designas nu om för att bättre utnyttja den större skärmen.

Flera av Apples egna program har fått helt nya utseenden. Kalendern ser inte alls ut som iCal, men det är en angenäm förbättring.

En spaning är ju att fler och fler digitala produkter nu får en grafisk design som imiterar verkligheten. iPad-kalendern är som en bok på skärmen, med pärm i läder, bindning i mitten och sidor som rör sig som papperssidor. E-böckerna ställs i en bokhylla av ådrat trä.

Det känns befriande att kunna använda båda händerna på tangentbordet (i soff-positionen, alltså). Det går oväntat snabbt att skriva, och jag gör få fel. Feedbacken i ljud och bild från tangenterna ersätter gott och väl bristen på taktil feedback. Nog funkar det bra även för lite mer än statusmeddelanden på Facebook.

Kommer iPaden att erövra världen? Jorå. Och den kommer framför allt att få otaliga efterföljare, som kommer att utveckla konceptet ännu mer (precis som iPhone gav alla mobiltillverkare en spark i baken).

Vi kommer att få se lättare plattor, mittemellanstora plattor, plattor för spel och lek, och plattor för arbete. Plattor med videokamera kommer snart, för bildtelefoni (det som telefonbolagen misslyckats med att få till, men så gärna vill).

Och då kommer datorer med tangentbord bara att vara en nisch-produkt bland många; den maskin man använder när man ska skriva stora mängder text.

Omslaget på senaste VIV Mags senaste nummer:

Visst är det en häftig upplevelse, men jag tror att man skulle tröttna på animeringarna efter ett tag (vem är förtjust i långa Flashanimerade webbsidor t.ex.) och produktionskontnaderna för ett sånt här spektakel är nog inte helt billiga.

Tack till Anders för tipset.

Det som visas är alltså ingen koncept, utan en fungerande produkt, vilket såklart är spännande! Det har ju redan kommit olika koncept inom detta området och vi lär väl se ännu fler framöver …

Här kan ni läsa vad Adobe och WIRED själva skrivit om projektet.

Därför var det lite intressant att igår läsa om Newsday som spenderat 4 miljoner $ på en redesign av hela webbtidningen och i samma veva infört ett betalsystem för vissa delar av sitt material. Det visade sig att 3 månader efter det att den nya sajten släpptes hade 35 personer (ja, du läste rätt) registrerat sig för betaltjänsten. Förvisso har alla papperstidningsprenumeranter fri tillgång till det ”exklusiva materialet”, men trots detta har Newsdays unika besökare sjunkit från 2,2 miljoner till 1,7 miljoner på samma tre månader.

Det känns verkligen som att Newsday missat något i (eller kanske hela) målgruppsanalysen. Hade Newsday haft en bättre förståelse för sina läsare och vad de efterfrågade hade det varit mycket lättare för dem att uppnå sina verksamhetsmål, som jag antar var något helt annat än att locka 35 nya online prenumeranter och minska sina unika besökare med nästan en halv miljon i månaden.

Intressant och spännande läsning! Hela presentationen kan du läsa här.

Idag kom ytterligare ett glädjande nyhet - Sydsvenskan.se är den webbtidning som flest människor i åldern 15-79 läser, om man bor i A-region 28 (Malmö/Lund/Trelleborg). I statistiken som kommer från Orvesto Internet kan man läsa att Sydsvenskan.se når ut till 43% av befolkningen i A-region 28, medan t.ex. Aftonbladet.se når ut till 41%.

Vi säger grattis till våra vänner på Sydsvenskan! Bra jobbat allihop!