inUseful tankar kring användbarhet och effektfokuserad designInUse strateg Mikael Zackrisson medverkade i morgonens P1 Morgon på Sveriges Radio för att diskutera stress i samband med intensiv användning av mobiltelefoner och datorer bland unga.
Lyssna: Uppkopplingsdiskussion
Skrivet av Mikael Zackrisson. Läs fler inlägg om datoranvändning / forskning / mobiltelefoner / teknikstress / ungdomar — Skriv en kommentar
I dag är det premiär för vår nya responsiva sajt – inUse.se. Det betyder att den är anpassad för flera olika mobila enheter än tidigare. Vi passade på att ställa några frågor till Kal Ström som byggde om sajten.
Kal Ström på inUses Stockholmskontor.
Vad är svårigheten när man gör en sajt responsiv?
– Om sidan inte är gjord med fokus på innehållet blir det svårare att lösa de problem som dyker upp. Och om sajten är gjord med kod som inte följer webbstandarder är det också mycket svårare.
Vad är det vanligaste problemet när man gör om en sajt?
– Om innehållet i en sidospalt måste hänga ihop med innehållet blir det problem. Till exempel om man i texten gör hänvisningar till annat innehåll på sidan – ”texten här ute till höger”. Den texten kommer ju troligen finns på en annan plats på sidan.
– Video och Flash kan också vara komplicerat att hantera. Det går att lösa dock.
Hur lång tid tog det att göra om inUse.se?
– Cirka 20 timmar. Det som tar längst tid är att testa alla olika sidvarianter i olika enheter och läsare.
Testa att dra i webbläsarfönstret på inUse.se om du sitter vid en dator.
inUse.se i 320 respektive 768 pixlars bredd.
Skrivet av Pelle Sten. Läs fler inlägg om inuse.se / Kal Ström / Responsiv design — Skriv en kommentar
Austin i morgondiset
Sitter på Houstons flygplats på väg hem. Jag ska sammanfatta mer om alla sessioner och alla människor jag stött på de senaste dagarna på ”South By”, som de kallar det i Austin. Men först några rader om politik, teknik och att göra bra saker. För det var en tes som jag tyckte genomsyrade flera sessioner. Tanken att vi ska använda all teknik och vårt kära internet till något bra, inte bara kränga på folk fler prylar genom diverse kampanjer.
I måndags intervjuades Tim O`Reilly i en av de större salarna. O´Reilly gjorde sig känd när han myntade begreppet web 2.0 för åtta år sedan, men han hans stora drivkraft är open source och kunskapsspridning.
O´Reilly talade under rubriken ”Skapa mer än du plockar ut” vilket handlar om hur företag måste börja se sig själva som en del av samhällets ekosystem, och tillföra värde till samhället, inte enbart tänka på att plocka ut vinster.
”Om du tittar på de stora företagen så har de nästan alltid ett högre syfte än bara pengar”, sade han och exemplifierade med både gamla industriföretag och nya internetbolag. Microsoft hade visionen om en pc på varje skrivbord, Google att vi ska komma åt all information i världen, och Facebook vill göra världen mer social.
”Mark Zuckerberg jobbar på ett riktigt problem.”
Han efterlyste nya sätt att mäta ekonomin, så att även energibesparingar kan räknas som på plus. Om vi hänger kläderna på tvättlinan i stället för stoppar dem i torkskåpet sparar vi el, vi sparar miljön, men makroekonomiskt ser det ut som att ekonomin krymper.
På samma sätt kan det se ut som att internetbranschen krymper ekonomin när vi tittar på Youtubefilm i stället för att köpa eller hyra film från Hollywoodbolagen. Open source-rörelsen anklagades för att krympa marknaden för mjukvara, eftersom den var gratis, men på längre sikt växte ekonomin tack vare open source.
”Vi måste definiera om vårt sätt att mäta ekonomin!”
I det ligger också att hitta sätt att kompensera de som skapar de nya värdena i ekonomin. Den tekniska utvecklingen riskerar också att lämna vissa utanför. Den tekniska klyftan, som vi pratat rätt mycket om i Sverige.
Tim O´Reilly var också mycket kritisk mot toppchefernas sätt att ta ut bonusar och höga löner.
”Det här med att ‘vårt ansvar är bara att tjäna så mkt pengar som möjligt’ – tjafs! bullshit! Vi behöver en revolution i corporate governance.”
Han ville också nyansera bilden av att intesteringar alltid skapar nya jobb. Inom amerikansk tillverkningsindustri ökar till exempel ekonomin, men antalet jobb minskar.
”De tar ut värde ur ekonomin. När detta sker för länge som kommer det hända något drastiskt.
O´Reilly tog två exempel på bolag som använder teknik för att hitta dolda värden i ekonomin: Airbnb (uthyrning av lediga rum, jag använde tjänsten själv för att hitta boende i Austin) och Kickstarter (crowdfunding av nya projekt). Men flera sådana möjligheter finns både inom utbildning och tillverkning.
Statens roll i det här är att vara en möjliggörare. Regeringen ska vara erbjuda en plattform för detta, inte själva lösningarna i sig.
Mest applåder fick O’Reilly när han talade om den illa omtyckta SOPA-lagen:
”Beslutsfattare borde fokuser på att skydda framtiden från historien i stället för att skydda det förflutna från framtiden.”
/…/
Under tisdagen höll Jennifer Pahlka ett keynoteanförande. Pahlka är grundare och vd för organisationen Code for America, som går ut på att använda USA:s begåvade programmerare för att skapa bra tjänster för landets stadsförvaltningar och andra myndigheter.
Många städer sitter på föråldrad teknik för sina it-system, som gör att man inte kan erbjuda de tjänster man vill för medborgarna, men också att de tjänster som man faktiskt skapar är dåliga, svåranvända och enormt kostsamma att bygga, av olika skäl. Code For America sätter då en duktig programmerare på att bygga en tjänst eller app, oftast baserad på offentliga data som städerna släpper.
Initiativet startades 2009 och går ut på att man som programmerare söker ett stipendium och då får jobba med något stad under ett år. Första året var tre städer med, Boston, Seattle och Philadelphia.
I Boston hade man till exempel problem med skolvalet, som var obegripligt för alla föräldrar. Så obegripligt att det var en mängd artiklar i den lokala tidningen. Lösningen blev en skolvalsapp.
Boston hade också problem med stadens brandposter, som blev igensnöade på vintern, så brandkåren kom inte åt eller ens hittade dem när det skulle rycka ut.
Här byggde en programmerare i programmet tjänsten Adopt A Hydrant, där man som medborgare får adoptera en brandpost, och därmed ansvara för den, och se till att den hålls snöfri. Som motprestation får man ära och bland annat namnge sin brandpost.
Tjänsten blev en sådan succé att den spreds till andra städer hörde av sig. Bland andra hörde Honolulu av sig, och ville använda tekniken för sina tsunamivarnare. De drivs nämligen av batterier och folk stjäl dessa batterier, och staden behövde ett sätt att se till att tsunamivarnarna hela tiden fungerade.
Enligt Pahlka är det här ett led i ett helt nytt sätt att se på stads- och statsförvaltningen i USA. Att man inte enbart ska kräva saker av myndigheterna, utan också vara med och själv ta ansvar.
”Vi måste förvänta oss andra saker av governmet och av oss själva. Vi är inte enbart konsumenter, vi är medborgare, vi är med och gör jobbet.”
Det här kanske inte är helt relevant för Sverige. Vi har snarare ganska nyligen gått in i en fas där vi pratar om att ”ställa krav” på våra myndigheter och kanske institutioner som skolor. I USA har det synsättet funnits i flera decennier, men nu svänger pendeln tillbaka. Från att bara kräva saker av samhället till att själv vara med och bidra till det.
Jag tror hursomhelst vi har rätt mycket att lära av det tankesättet. Och sättet att jobba med offentliga data för att bygga smarta saker för samhället har vi ju bara börjat med i Sverige.
/—/
Den världsförbättrande tanken, om än på ett mer personligt plan, fanns även med i sessionen som svenska Sara Öhrvall från Bonnier R&D höll tillsammans med en buddist och en konsult. Temat var buddism och Internet of Things, vilket kan låta flummigt, och det var det delvis också. (tyvärr missade jag stora delar av samtalet, på grund av sena bussförbindelser och att det sedan när jag väl kom var fullt i salen).
Session om buddism och internet of things. Från vänster Vincent Horn, chief buddist geek, Sara Öhrvall, Bonnier R&D och Matt Rolandson, Ammunition.
Men poängen var i alla fall att hittills har vi mestadels använt internet och de sociala nätverken för att prata med andra, ofta för att få bekräftelse, eller för att marknadsföra oss själva på olika sätt. Eller för att effektivisera.
Nästa steg blir på ett mer personligt plan. Hur kan vi använda tekniken för att förstå oss själva bättre? Att se det vackra i att vi alla är sammankopplade i ett enda stort nätverk? Men också att när alla saker blir sammankopplade, som ”internet of things”, att detta görs på ett sätt som är meningsfullt för oss som människor.
Uppdaterat: Några stavfel och knöliga formuleringar ändrade.
Skrivet av Mikael Zackrisson. Läs fler inlägg om Bonnier R&D / Code for America / CSR / ekosystem / internet of things / medborgarskap / open source / SXSW / Tim O´Reilly — 1 kommentar
Al Gore och Sean Parker på South by South West
Jag är verkligen ingen politisk journalist, och jag är kanske lite naiv. Men dagens avslutande samtal mellan förre vicepresidenten Al Gore och nätentreprenören, riskkapitalisten och investeraren i Facebook och Spotify, Sean Parker, var en omtumlande upplevelse. Det kändes mer som ett politisk rally, än ett konferenssamtal.
Sal 5 i Austin Convention Center, den största i hela kongresscentret här, är fylld till bredden sedan länge, och när Gore och Parker promenerar in möts de med med stående ovationer.
Men mest fascinerande är att Al Gore så tydligt tar avstånd från dagens amerikanska politiska system, detta trots att han själv suttit på vald plats i olika församlingar i ”ett kvarts sekel”, och är född och uppvuxen i en politisk familj och tradition.
Men han är övertygad:
”Vår demokrati har blivit hackad. Den fungerar inte som den ska”
Det stora problemet är att pengar betyder för mycket. Politikerna ägnar mer tid åt att tigga pengar från inflytelserika lobbyorganisationer än åt att faktiskt bedriva politik.
”Det jag sett under hela mitt politiska liv är att pengar bara fått ökad betydelse. Samtidigt har kvaliteten på politiken sjunkit”
Han använder inte ordet korrupt, men det är uppenbart detta han menar när han talar om att politikerna inte kommer kunna fatta beslut som går emot lobbygrupperna de fått pengar ifrån.
Och hoppet, som Gore ser, det är internet. Internet är den tredje revolutionen, efter tryckpressen som befriade Europa från det feodala väldet och skapade Amerika som den demokratiska ”avataren”, och sedan televisionen som spred kunskap in i hemmen. Men idag är tv bara passiviserande, menar Gore som förfasas åt att amerikanerna tillbringar fem timmar om dagen framför den.
”Titta på vilka som sponsar tv-programmen, det är bilar, olja, gas, läkemedelsföretag”
Gore vill ha en ny occupy-rörelse, för själva demokratin i sig. En occupy democracy.
En rörelse på internet som sprider kunskap och verklig insikt i vad som händer inom politiken. För amerikanerna har ingen koll.
”När vi gick in i Irak var det en stor del av amerikanerna som trodde att Saddam Hussein var ansvarig för 911. Var gör du med det? Var ska vi börja?”
Och i Mississippi, där det hålls primärval för republikanerna imorgon, tror majoriteten av republikanerna att Barack Obama inte är kristen.
”Sanningen måste få en större betydelse”
För att ändra detta hoppas Gore på internet. Digitala verktyg kan vara det som får amerikanerna att starta nya rörelser, nya smart mobs, för att få igång det politiska samtalet, fgranska politikerna och ställa dem mot väggen. SOPA visar att det är möjligt.
Sean Parker har bland annat investerat i två företag som kan verka för detta, Nation Builder och Votizen.
”Vi måste överkomma apatin, att få folk att inse att de har makt. Alla har inte bara en röst, de har så mycket mer.”
Al Gore avslutade :
”Vår demokrati har stora, stora problem. Vi kan förlora det som är så speciellt med vår demokrati, det kanske kan låta som hemskt, men det är så många beslut som fattas på fel grunder idag. Vi måste få tillbaka folket in i det offentliga rummet, det offentliga samtalet”, pläderade Gore.
”Internet är det mest fantastiska verktyget för att ställa saker till rätta, för att fixa vår ekonomi. Det kommer att hända, frågan är bara hur lång tid det tar.”
Han avslutade med att citera Martin Luther King:
”How long, not long, because no lie can live forever.”
Sean Parker avrundade med att vädja till alla smarta hackare på plats.
”Slå era huvuden ihop, gör något snabbt, innan de andra vaknar.”
Skrivet av Mikael Zackrisson. Läs fler inlägg om Al Gore / occupy-rörelsen / politik / proteströrelser / Sean Parker / USA — Skriv en kommentar
Amber Case på videolänk från rummet bredvid
Söndagens mest minnesvärda talare var Amber Case, som kallar sig själv cyborgsantropolog. Hon talade i största salen, men ändå var det fullsatt så jag och många andra fick sitta i andra stora salar och se henne på videoskärm.
Hennes tes är att framtidens gränssnitt är osynliga. De märks inte, de finns inte, de bara ger oss det vi behöver. Ett exempel på det är platsbaserade tjänster som inte märks, men som automatiskt dyker upp när vi är på den plats vi kan behöva dem.
I USA har till exempel alla busshållplatser en kod som man kan SMS:a till ett visst nummer för att få vet när nästa buss går. Smart (fast det funkar inte med utländska mobiler, har jag märkt). Men tänk om vi istället fick en liten ping så fort vi kom till busshållplatsen med info om när bussen ska gå? Utan att behöva göra oss omaket att själva göra något för att beställa informationen?
Eller om du, när du är ny i en stad, automatiskt får alla wikipediaartiklar om det som finns omkring dig?
Case använde introducerade också begreppet ”Calm technology”. Med det menar hon teknik som ”bara fungerar”, och definierar det som:
Ett exempel var ett bälte som man knäpper runt magen som buzzar tyst, mot borr. När folk använde det blev effekten att de utvecklade någon form av sjätte sinne för åt vilket håll vädersträcken är. Tekniken skulle kunna användas i bilar, i stället för dagens GPS:r som pratar med föraren, och visar en karta, kan det bara ”buzza” när man ska svänga höger eller vänster.
Den lugna teknologien kan användas för att skapa osynliga knappar. Ett annat exempel är inom energibesparing. Tänk om ditt hus hemma kände av när du gick hemifrån, och automatiskt släckte alla lampor? Eller om de tändes, säg fem minuter innan du kom hem. (Det är ju mycket trevligare att komma hem till ett upplyst hus.) Med GPS:r i mobilerna kan vi göra allt detta idag, med RFID blir det ännu lättare.
Motsatsen skulle kunna sägas vara gränssnitt som lägger till onödigheter. Datormusen är ett exempel, en bra idé från början, men med tiden rätt omständlig.
”Doug Engelbert har också sagt att han trodde musen bara skulle finnas en kort tid”, berättade Case.
Ett annat förhatligt exempel är bläddringsdesignen i en del e-böcker. Alltså animeringen av hur sidan rullas över, kanske med ljud på.
”Ibland glider till och med sidan tillbaka, bara för att efterlikna en pappersbok. Helt onödigt!”
Amber Case berättade den fantastiska historien om Steve Mann, dataforskaren som var först med ”wearable computers”. Hans drivkraft var att han ville inte behöva gå till datorn för att få göra det han ville, han ville att datorn skulle komma till honom, således fick han släpa med sig dig, monterad på kroppen.
Redan 1981 byggde han sin första version, som då vägde 80 kilo. Och han gjorde det inte bara för att testa, utan han levde med datorn på sig i flera år. Ganska imponerande. Idag har Steve Manns dator krympt till ett par glasögon med en laser som projicerar en bild på hans ena öga hela tiden.
Mann avskydde annonser, så han byggde en programvara som bytte ut alla reklambudskap som hans dataöga såg på stan och bytte ut det mot små trevliga meddelanden han fick från sin fru. En analog adblocker trettio år före sin tid.
Slutsatsen är enkel: Den bästa teknologin är osynlig, den bara hjälper dig leva ditt liv.
Skrivet av Mikael Zackrisson. Läs fler inlägg om Amber Case / calm technology / cyborgantropolog / design / osynliga knappar / platsbaserade tjänster / Steve Mann / wearable computers — 2 kommentarer
Efter den första ganska teoretiska sessionen om innehållstrategi var det en fröjd att få möta de som gör det på riktigt, och gör det enkelt.
Under rubriken ”Copy matters – content strategy for the interface” talade bland andra Tiffani Jones Brown, innehållsstrateg på Facebook, om hur Facebook jobber med innehåll och design. Ticjones, som hon kallar sig, jobbar med innehåll och copy i gränssnittet på de tjänster och funktioner som Facebook utvecklar. Där jobbar innehållsstrateger mycket nära produktdesigners, i en ständigt iterativ process. Ofta får hon akuta jobb på mini-innehållsstrategier för nya funktioner som måste ut snabbt, snabbt, snabbt, men då måste hon anpassa sig och jobba på samma sätt med innehållet som med designen, det vill säga göra något enkelt snabbt, testa av vad som funkar, göra om, och iterera.
Till sin hjälp har de även bra researchers, som de jobbar nära.
”Vi har ett fantstiskt researchtema, de är en del av designteamet. Ibland sitter vi med vid testerna”
”Facebook är ett konstant itererande företag”.
Det är rätt annorlunda mot hur de flesta webbprojekt i byråvärlden drivs, där man skapar något, lämnar över det, och i bästa fall följer man upp det efter X antal månader.
Tiffani Jones Browns definition av innehåll och innehållsstrategi var rätt enkelt. Innehåll är en del av designen.
Argumenten för det är som följer:
Både innehåll och design är en del av gränssnittet. Tidigare har man kanske definierat designen som det som är interaktivt, ”det man klickar på”, medan innehållet är ”det andra”. Den uppdelningen håller inte, menar hon. En del av gränssnittet är ju också innehåll, som tabbar, flikar, menyer, mikrocopy, verktyg.
”Allt hänger ihop med den stora bilden av användbarhet.”
Allt innehåll behöver också ett system. Inte bara det där stora, de enorma databaserna med dokument som stora företag har lagrade, utan även de små texterna.
Och, menar Ticjones, eftersom innehållet är en del av gränssnittet, och en del av ett system, då är det också design.
”Good writing if good design”, uttryckte hon det, och citerade en man vars namn jag inte uppfattade.
Vi tar det igen:
Content is design. Innehåll är design.
Hur gör vi det då? Ja, när man jobbar i ett företag som Facebook där hela produkten är ett digitalt gränssnitt är det kanske enklare. Inom traditionella företag svårare. Men Ticjones hade några bra knep:
Ett annat sätt att tänka på innehåll är som algerbra, matematik. Man optimerar ständigt för något, men vad man optimerar för är olika. Ibland är det korthet, det ska rymmas på liten yta, ibland är det konsistens, någon gång kanske något annat.
”Det beror på situationen, men man måste ta reda på vad man optimerar för, vilken ekvation som gäller. Och det beror ju på situationen.”
Skrivet av Mikael Zackrisson. Läs fler inlägg om Copywriting / design / facebook / innehållsstrategi / iterera / produktdesign / SXSW — Skriv en kommentar
Andra dagen på SXSW hamnade jag på ett par sessioner om content strategy, eller innehållsstrategi, något som jag själv jobbar med i flera projekt med kunder.
Exakt vad innehållsstrategi är och hur den kommer in i ett traditionellt webbprojekt är ännu inte riktigt klart, trots att termen funnits med länge.
Den första sessionen leddes av Kristina Halvorson, grundare av Brain Traffic som jobbar just med ämnet, och författare till en bok som många ser som ett referensverk inom innehållsstrategi.
Diskussionen landade mycket i att innehållsstrategi är svårt, och att innehållsstrategerna kommer in för sent i webbprojekter, för ”hälla in innehåll” i de mallar som designerna redan skapat. En åsikt som förekommer är att det ju mest handlar om att skriva bra, ”och då kan vi ju lika gärna be folk skriva bättre”. Eller att det bara handlar om ”common sense”, det behöver inte vara en egen disciplin i sig.
”Ett problem med vanligt sunt förnuft är ju att det inte är så vanligt”, kommenterade Joe Gollner, Gnostyx Research i panelen.
Halvorson har gjort en modell över vad som ingår i innehållsstrategi.
Ett problem är mycket av detta kräver alldeles för mycket internt jobb i organisationerna för att fungera fullt ut. Innehållsstrategi ställer höga krav på att ett företag eller en organisation har klara kommunikationsmål och en tydlig varumärkesstrategi och att alla delar i företaget jobbar mot dem. I alla fall alla delar som finns på webben. Annars blir det, inte helt ovanligt, en rad separata silos som jobbar med innehåll på webben på var sitt eget sätt.
En sak som jag tror alla kan enas om är att man måste planera sitt innehåll. En redaktionell plan, helt enkelt. Och att innehållet måste komma in mycket tidigare i projekten.
Men det handlar också om makt och klassisk revirpinkning. Interaktionsdesigners vill helt inte låta en innehållsstrateg bestämma. Ordet ”strateg” ger också associationerna till en person som ”har en massa idéer men förväntar sig att andra gör jobbet”.
”Vi måste bli bättre på att förklara hur innehållet påverkar affären”, konstaterade Karen McGrane, från Bond Art+Science.
Mark McGormack, innehållsstrateg på Wells Fargo, menade att innehåll driver form, inte tvärtom.
”Vi har en möjlighet att svepa bort en del gamla vanor, men vi måste visa att det går”.
”Det handlar om ett paradigmskifte”, menade Kristina Halvorson.
Joe Gollner höll inte riktigt med utan efterlyste handling, inte bara prat om strategier.
”I militären pratar vi om att en dålig plan genomförd kvickt och med våld slår en bra plan”.
”Så fort vi börja använda ordet strategi börjar vi närma oss frågor om ledarskap och management. Titta på webbvärlden, efter 20 år har vi fortfarande en salig mix av kompetenser i projekten. Någon måste ta ledningen. Kanske är det därför begreppet innehållsstrategi har vuxit så snabbt, för vi behöver ett med ledarskapstänkande kring det vi gör på webben.”
Men innehållsstrategi handlar inte bara om stora övergripande kommunikationsfrågor. Metadata i CMS:n är också en viktig fråga.
”Vi borde inte jobba i Word”, menade Erin Kissane, också från Brain Traffic, författare och redaktör till en tidning om innehållsstrategi.
Enligt henne finns det två sätt att komma igång med innehållsstrategi.
Själv tror jag begreppet innehållsstrategi fortfarande är i sin linda. Som gammal redaktör har jag svårt att gå med på att innehållsstrategi inte skulle vara en disciplin, så enkelt är det inte. Men helt utmejslad är den ännu inte. Den måste hitta sin praktiska nytta, en nytta som jag tror kan vara rätt olika för olika projekt.
Men oavsett vilket så tror jag begreppet har kommit fram av ett skäl. Som Kristina Halvorson summerade det:
”Content var screwed up, vi lade ut det på webben bara, och nu ser folk hur tokigt det blev.”
Skrivet av Mikael Zackrisson. Läs fler inlägg om content strategy / innehållsstrategi / kommunikationsplan / ledarskap / panel / SXSW / webbprojekt — Skriv en kommentar
Stort, regnigt och lite galet. Så kan man väl sammanfatta den första dagen här på South by Southwest i Austin. Kön för att få registrera sig och hämta ut sin badge var igår tre timmar hela dagen, av någon mirakulös anledning slapp jag denna väntan när jag stötte på en bekant svensk från SVT och gled med honom in i registreringen.
Rykten pratar om över 30 000 deltagare bara på interactivedelen, förra året kom 20 000. Cch till musikdelen är 2000 band inbokade på stan alla hundratals små rockbarer och konsertlokaler. Downtown Austin verkligen sjuder av liv dessa dagar varje år.
Ett litet aber i år är vädret, som mer påminner om en göteborgs höststorm än den sol och värme vi normalt förknippar med Texas.
Konferensprogrammet då?
Gårdagens mest prominenta gäst var Vic Gundotra från Google som intervjuades av Guy Kawasaki om Googles Facebookutmanare Google+. En rätt underhållande session, där Gundotra gjorde sitt bästa för att förklara att plus bara är i sin linda och att man jobbar intensivt med att förbättra tjänsten på en mängd olika sätt. Det blev mycket tekniska förklaringar om hur svårt det är att hantera spam, kopplingarna till mobilen och Android via alla teleoperatörer och liknande.
Syftet med Google+ ska enligt Gundotra vara att göra Googles tjänster bättre för oss användare, genom att Google via alla sina andra tjänster kan få veta mer om oss. Den integritetskränkande biten av denna försvarade han med att Google aldrig använder informationen om oss användare till annat än att göra tjänsten bättre. Han lovade till exempel att vi skulle slippa riktade annonser i de fotoalbum på vänner och familj vi laddar upp på G+.
Mest symboliskt blev kanske hans svar på frågan om varför folk inte hittar något bra som händer, eller någon verklig interaktion med vänner på Google+: ”Se till att du använder tjänsten korrekt”
Det säger väl rätt mycket om hur väl man lyckats designa en produkt så att användarna kan dra nytta av den.
Ska jag vara lite elak så känns det som att G+ är en tjänst skapad och producerad vid Googleteknikernas skrivbord, framräknad av den mängd olika matematiska algoritmer. Men där man faktiskt missat den lilla enkla detaljen att kolla användarnas behov.
Nu ska jag villigt erkänna att tjänsten fortfarande är väldigt ny, och det kan hända mycket framöver. Och trots all kritik så verkar G+ innehålla åtminstone en riktigt bra funktion: Google Hangouts. Har inte provat själv, men kollegor här berätta att den funkar perfekt för videokonferenser med flera olika deltagare.
Vilket för mig in på gårdagens för mig intressantaste talare, Alan Cooper. Cooper är mannen bakom Visual Basic och anses vara den som uppfann begreppet personas. Han driver en interaktionsdesignbyrå med hans egna namn, en svensk jag träffade igår skulle skicka en av sin designers på kurs hos honom.
Alan Cooper intervjuas av Robert Scoble
I Coopers värld är det ofta en entreprenör eller kanske en intraprenör kommer med en bra idé. Man testar den, den vinner användarnas gillande, och blir en framgång. Men så kommer management och lägger till en massa funktioner, som bara kluddar ned.
”När du börjar se som som siffror i underlag så slutar du se individen. Det är inte design. Det är marknadsföring.”
”Som designer kan du inte aggregera, det är som att ha 3,2 barn”
Han varnade Twitter för detta, så att de inte förstör sin fungerande deras kärna.
Intervjuaren Robert Scoble, känd teknikjournalist, påpekande att Facebook gör det hela tiden, lägger till ny funktionalitet. Cooper svarade:
”Varje gång jag använder Facebook vill jag ropa ”why are you moving my cheese?” Jag vill se en livkraftig concurrent till Facebook.”
Cooper talade att vi lever i en kundorienterad värld, att kunden alltid har rätt, men att är en stor skillnad på kunder och användare.
”Bill Gates byggde Windows för kunderna, medan Steve Jobs såg användarna som sin målgrupp”
Skillnaden är att medan Windows mycket riktigt vann kunderna (Gates mål vad ju en desktop på varje kontorsskrivbord, vilket det mycket riktigt blev resultatet), så håller det bara en viss tid, menar Cooper. Framför allt nu när desktop-datorn är mer eller mindre passé, och användarna ställer helt andra krav på sina digitala verktyg (som ipads, smartphnes etc).
Coopers tankar om motivation på jobbet var också intressanta, det handlade mycket om att pengar inte är drivkraften för framför allt inte programmerare och människor i de ”kreativa näringarna”. Den gamla idén om fabriken, där många anställda gör rutinmässigt arbete, medan några smartskallar på kontoret jobbar på att effektivisera verksamheten, den håller inte längre.
”De som är bäst lämpade att fatta beslut är inte längre management, utan de som kodar”.
En nyckel till detta är att få kodare och designers att samarbeta.
”Teknikerna kan ge funktionaliteten liv, men de kan into skapa behovet, önskvärdheten. Därför är begreppet MVP, minimum viable product så bra, för det kan ge liv till bra idéer.”
Det viktigaste för en programmerare är gränssnitten. Och då är det grafiska gränssnittet det näst mest viktiga. Det viktigaste är API:et, menar Cooper.
”Om du är en designer och inte förstå det så gör du inte ditt jobb. Du måste förstå värdet av API:erna”
På samma sätt måste programmerare inte kunna designa, men de måste förstå värdet av det.
Han avslutade med att berätta att framtiden kommer vara mer som 1750 än 1950.
”Vi är yrkesmän mer än vi är konsumenter och anställda. Vi kommer bli mer som experter. Men tyvärr är det saker som inte lärs ut i skolan idag”.
Själv har jag hört pratet om kunskapssamhället och att värdet i företagen numera sitter i skallen på de anställda i rätt många år. Kanske har Sverige kommit något längre inom den här diskussionen. Men att den kommer fortsätta påverka våra arbetsplatser och vårt näringsliv, det är jag övertygad om.
Skrivet av Mikael Zackrisson. Läs fler inlägg om Alan Cooper / design / facebook / google / interaktionsdesign / ledarskap / programmering / South by Southwest / SXSW / Vic Gundotra / Visual Basic — Skriv en kommentar
